Fezten

söndag 21 augusti 2011

Pirat-politik, vart är den på väg?

Nu var det visserligen länge sedan jag var särskilt aktiv i Piratpartiet, eller för den delen i den politiska debatten i den sandlåda vi småbloggare befinner oss i. 

Detta beror framförallt på personliga skäl, och egentligen inte vare sig på bristande intresse eller desillusion. 

Men för ett tag sedan hade Anna Troberg, (pp):s partiledare, en uppmaning till alla medlemmar på sin blogg - att förklara vad som är piratpolitik för just Dig. Jag har tagit lång tid på mig, men jag har också funderat en del.


Vad jag först och främst upplyser hos Piratpartiet är en ideologisk debatt. 

  • I min nuvarande samhällsanalys utgår jag ifrån att det gamla industrisamhället är dött. 
  • De enkla principerna om produktionsförhållanden, och om massproduktion av varor gäller inte som grunden för ekonomiskt välstånd. Om framgång hade definierats av att man har kapacitet att framställa mängder av varor som människor vill ha, hade Europa vid det här laget hunnit bli ett U-land vid det här laget. 
  • Istället har vi utvecklat ett kunskapssamhälle, där kunskap och kompetens, information och data är grundläggande för framgång. Här ligger fortfarande västvärlden före, inte minst för att den hade försprång och kunde tjuvstarta. Övriga världen har varit upptagna med att försöka hinna ikapp i produktionsvolym. Sydostasien var de som kom längst i denna jakt. Men nu när produktionsvolymen inte längre avgör herraväldet har vi släppt taget om detta och helt enkelt låtit Sydostasien ta över produktionen åt oss.

I och med att industrisamhället fasats ut, har de ideologier som grundar sig i industrisamhällets produktionsförhållanden också tappat sin funktion som framåtdrivande i samhället.


  • Socialismens grundläggande idé är att avskaffa kapitailsmen. Eller snarare produktionskapitalismen. Denna är avskaffad. Så vad kan socialismen nu sträva efter?
    • Många viktiga principer inom socialismen, som internationalisering, och strävan efter utjämnandet mellan olika sociala kategorier (samhällsgrupp, kön, etnicitet, sexuell läggning) är viktiga principer som gäller utöver ideologin i sig. Dessa tankar och principer överlever socialismen.
    • Marxismen anses fortfande vara en bra ekonomisk samhällsanalys. Det stämmer såtillvida att den historiska materialismen fortfarande har många viktiga poänger. Men dessa idéer är mer resultatet av marxismens filosofiska bakgrund - snarare än att samhällsanalysen är resultatet av ideologin, så är ideologin resultatet av analysen, något som Marx själv var tydlig med att påpeka.
      • Därför kan Marx ekonomiska analys ha ett värde alldeles oavsett om ideologin har det eller inte.
  • Liberalismen var egentligen det framväxande industrialistsamhällets blivande ledares frigörelse.
    • Dessa har i stort sett genomfört sina mål. Det finns de som menar att i kampen mellan kapitalism och socialism "vann" liberalismen och blev en "superideologi". Jag menar på att man snarare har genomfört det som var nytt och konstruktivt inom liberalismen. 
    • Detta gäller liberala principer som idéer om mänskliga rättigheter (de universella mänskliga rättigheterna som de beskrivs idag är resultatet av liberalt tänkande), demokrati, rättssamhälle. Dessa först vidare.
    • Däremot har liberalismen som "frihetsrörelse" eller "samhällsutvecklare" spelat ut sin roll. 
  • Konservatismen som ideologi har som främsta syfte att bevara ett gammalt samhälle, att bevara principer och ideal som hör hemma i ett gammalt ståndssamhälle som inte funnits på ett par hundra år.
    • Även om det kan argumenteras att det kan vara en bra idé att skynda långtsamt, är detta en filosofisk idé.
    • Konsevatismen har sedan länge upphört att vara samhällsdrivande.
    • Snarare har den gång på gång varit direkt reaktionär, det vill säga bakåtsträvande.

Samtliga av de tre klassiska ideologierna har alltså fullständigt spelat ut sin roll som drivandes samhällsutvecklingen framåt. De har däremot lämnat efter sig principer som alltjämt har betydelse.

Detta innebär naturligtvis också att i stort sett samtliga riksdagspartier är baserade på ideologier som inte har något egenvärde överhuvudtaget, och som inte kan föra samhället vidare.

Detta speglas inte minst av att den ideologiska debatten i riksdagen i stort sett dött, och att partierna i mångt och mycket övergett ideologierna till förmån för realpolitik. Det enda som betyder något nu är egentligen siffror och procentsatser. Det är dessa siffror och procentsatser som partierna strider med.

Det enda riksdagspartiet som på något sätt står utanför denna ideologiska stagnation är (mp). De menar visserligen på att det industriella och postindustriella samhället utgör livsfara för miljön, och därför också för hela världen. Man kan därför emellanåt vara pessimistisk mot teknologiska framsteg. Jag kallar detta för en teknisk pessimism.

Det som däremot saknas är ett parti som inte är bundet till industrisamhällets ideologier, och som är tekniskt optimistiskt. Ett parti som vill leda oss in i kunskapssamhället med nya, öppna ögon.

Därför tycker jag att det är viktigt att Piratpartiet, som är ett parti för dagens samhälle, ett parti som ideologiskt gör anspråk på att vilja bygga framtiden, kunskapssamhället, faktiskt också utvecklar en ideologi för kunskapssamhället. 

Vi rider, rätt uppenbart, inte på stämningar från 2006 längre. Det håller inte längre att enbart bygga på specifika sakfrågor, det skapar en diffus bild av partiet och leder till godtycklighet. 

Ideologin måste istället ligga till grund för sakfrågorna.

Men hur ser ideologin för kunskapssamhället ut? Det är något jag tycker är viktigt att diskutera och begrunda.

Min lista på viktiga principer är: 

  • Teknisk optimism.
  • Internationalisering.
  • Utjämnandet mellan sociala kategorier. 
  • Mänskliga rättigheter.
  • Demokrati.
  • Rättssamhälle.
  • Hållbar miljö med i tankesättet.
Så ser min grundskiss för framtidens piratpolitik ut. 

2 kommentarer:

  1. Låter minst sagt intressant men jag kan inte låta bli att undra hur realistiskt det är. Även om jag tycker att PP har bra poänger är det omöjligt för mig att rösta på dem av följande anledningar:

    * Väljarna. Dessa utgör i alltför hög utsträckning av fd. SD:are och dess gelikar. Tyvärr utgör unga män grundväljarna i båda partierna och även om PP baseras på kunskapssyn så är det motsatsen till SD. = jag litar inte på väljarna och jag tycker som princip att väljarna bör kunna ha visst inflytande i politiken som dess parti för.

    * För snäva. Fast, skulle ideologin kunna utvidgas till att innefatta de saker du radar upp ovan vore det givetvis bra. Även om jag i grunden är en rätt optimistisk person (även om jag ibland är först med att spy galla åt alla möjliga håll) så är jag i dagsläget (inget förändrat sedan PP uppstod) skeptisk till hur stor chansen är för dem att UTVECKLAS så pass snabbt och tydligt för dem att överleva.

    En annan kort kommentar är den om liberalismen och mänskliga rättigheter. FP är det liberala partiet men om man bortser från människor som Birgitta Olsson som är fenomenal när det gäller MR så är partiet som sådant ett bottennapp när det gäller just MR. Vad baserar jag detta på? Flera paneldebater där företrädare för partiet i både Sthlm och Gbg framför åsikter och ståndpunkter som är fullständigt förkastliga när det gäller MR, som är mitt specialområde om något. Under en paneldebatt i Gbg SKRATTADE nästan hela publiken åt FP:aren som var ute och cyklade med en livsfarlig ursäkt till cykel. Den enda företrädaren som de facto hade åsikter som stämmer överens med världens största MR-organisation var Hans Lindé. Jag skulle vilja påstå att det enda partiet som både har MR i sin ideologi OCH sin realpolitik. Givetvis kan den bli bättre, det kan det alltid. Det är ingen slump att jag tidvis uppriktigt skäms som in i helvete att vara svensk.

    När det gäller MP så stämmer inte deras ideologi överens med deras realpolitik. Jag betvivlar att deras väljare i tillräcklig utsträckning vet hur partiet arbetar. Vet man verkligen var man har dem? I valtider är de röda, övrig tid blå.

    SvaraRadera
  2. Hej, gr. Du tar upp några intressanta poänger, somligt jag håller med om, somligt jag inte helt är med på.

    När PP varit som bäst har man plockat väljare från alla möjliga håll. Medlemsmässigt har man växt i en takt vi inte sett maken till sedan arbetarrörelsens födelse, och hade våra medlemmar och väljare varit före detta SD:are skulle SD kanske haft en del röster men ett stort negativt medlemsantal.

    Vi plockade visserligen folk ur missnöjesleden, det stämmer. Att vi inte hållit samma nivå på röstresultaten som på medlemssiffrorna och att resultaten pekat nedåt ett par val visar tydligt på detta. Men det är inte samma missnöjesväljare. "Våra" missnöjda har varit missnöjda över helt andra saker, minst sagt. Ett parti som sätter stort värde i sitt deltagande och sin populär på Pride-festivalen år efter år, oavsett rådande opinion, tror jag till exempel skulle ha svårt att få medlemslistan fylld av gamla missnöjda sverigedemokrater.

    Vi har plockat väljare över hela skalan. Vår första partiledare är gammal MUF:are, vår EU-parlamentariker är gammal folkpartist, jag själv kommer ur en först kommunistisk och sedan syndikalistisk miljö från början (även om jag gjort en rejäl högersväng sedan dess). Jag känner till en hel del vänsterfolk och jag känner till mer eller mindre frihetsfrontare. Däremot känner jag inte till någon PP:are, även om det säkert finns, som kommer från SD.

    Vad gäller snävheten är detta ett problem, som PP erkänner för sig själva. Det är just därför vi tar upp just den här diskussionen. Och det är därför jag vill ha någon form av ideologisk förankring i realpolitiken och sakfrågorna - för att snävheten leder till godtycke och i förlängningen i värsta fall populism.

    FP var det liberala partiet, det håller jag helt med om. Men det är den imperfekta formen jag tycker är viktig här. Det var länge sedan jag tyckte att det fanns något genuint liberalt parti i riksdagen. Uppenbarligen finns det de som instämmer, både inom och utom partiet. Med MR menar jag framförallt att idéer som de universella mänskliga rättigheterna uppstod i en liberal miljö, redan i liberalismens tidigaste skede, runt upplysningsförfattare, franska revolutioner och USAs konstitution - även om man kan tycka vad man vill om USAs cowboy-agerande runt om i världen i dagsläget.

    (v) och vänstern överlag har varit bra på att poängtera MR, framförallt efter Berlinmurens fall. Tacka för det, när de som skulle vara liberaler tycks ha övergett dem. Men vänsterns förankring imom MR grundas i solidaritetsprinciper och utjämningsidéer, goda tankar som jag ju nämner specifikt. Där tror jag skillnaden ligger mellan liberalism och socialism ur ett närmast metafysiskt perspektiv - socialister tenderar att mena på att mänskliga rättigheter kommer som ett resultat av solidaritet och minskade sociala klyftor, medan liberaler menar på att minskade klyftor är resultatet av demokrati och mänskliga rättigheter.

    SvaraRadera