Fezten

söndag 4 december 2011

Till basebollens försvar

Jag har på senare tid hittat ytterligare en sport att snöa in på. Detta har skett till mina vänners fasa, eller så har det roat dem. Hursomhelst är sporten baseball. Varför, kan man fråga sig, väljer en person som är född och uppvuxen i Sverige att fördjupa sig överhuvudtaget i en sport som är så koncentrerad till, och kulturellt sammankopplad med, USA?

Nedan vill jag redogöra för några punkter som jag ser som styrkor hos baseball, och som fascinerar mig. Men först några inledande klargöranden:

Jag vill börja med att bestämt hävda att om andra får arbeta för att ersätta vår gamla Allhelgona-högtid med amerikansk Halloween och dessutom firar en extremt amerikaniserad konsumtionsjul, komplett med Disney på TV och Coca Colas jultomte, så förbehåller jag mig rätten att påverkas av den amerikanska kulturimperialismen på mitt eget sätt, tack så mycket.

För det andra må baseball vara intimt sammankopplad med amerikansk populärkultur (vilket inte hindrar folk från att lyssna på rock'n'roll och nästan uteslutande se amerikanska filmer och TV-serier), så är baseball en av de sporter i världen med flesta registrerade spelare (c:a 35 miljoner över hela världen, och ja, jag vet att det bara är en sjättedel av hur många fotbollsspelare det finns). Den har varit olympisk gren. Den är omåttligt populär i Japan - i sig knappast någon kvalitetssäkring medger jag tillfredsställt - och Centralamerika. Jag vet att amerikanerna har fått för sig att kalla sin egen mästerskapsserie för the World Series när alla lag utom ett som kan vara med är amerikanska - och det kanadensiska laget har bara varit med i World Series två gånger. Men bara för att amerikanerna är självcentrerade, i sig inte något som borde överraska någon eftersom detsamma alltid gällt alla världsledande imperier, betyder det inte att baseball inte finns utanför deras gränser. Förresten är Holland regerande världsmästare och Kuba är stornationen på den internationella scenen.

Slutligen vill jag också göra klart att denna text inte på något sätt ska ses som inlägg i någon slags sandlådedebatt om att "min sport är bättre än din sport". Även om jag gör en hel del jämförelse med fotboll så tycker jag inte baseball på något sätt är en överlägsen sport. Och det finns sidor hos alla de här punkterna som utgör problem, som naturligtvis går att ta upp och diskutera.

Med detta sagt, över till mina fascinationspunkter:

1. Bristen på tidsbegränsning.
Jag känner inte till någon annan sport som har den egenskapen att spelet inte är tidsbegränsat.

När ditt lag befinner sig i ledning kan ni inte säkra segern genom att maska. Håller ditt lag å andra sidan på att förlora kan du inte begränsa skadan av samma anledning. Däremot har du chansen att vända på situationen.

I fotboll brukar den sista niondelen (80:e minuten och framåt) av matchen ofta vara ganska avslagen och enbart handla om att spela av tiden - om matchen inte är väldigt jämn, då det kan bli mycket spännande. I baseball har den sista omgången (matchen spelas i nio omgångar) alltid potentialen att bli ett klimax. 

Det finns alltså ingen skäl att döda tid som i tidsbegränsade sporter. And it ain't over until the fat American cheers.

2. Reglerna är konstanta
I fotboll ändras reglerna hela tiden. Ofta är ändringarna förhastade och ändras tillbaka eller revideras ytterligare. Resultatet är inte sällan begreppsförvirring och att spelet utsätts för godtycklighet från funktionärers sida. Dessutom får domare hela tiden nya instruktioner om vad som ska prioriteras. Detta gör att spelare och publik hela tiden måste hålla sig uppdaterade inte bara om regeländringar, utan även om en förändrad rådande praxis, till exempel vilka regler man kan böja på eller vilka saker man helt plötsligt måste akta sig för att göra. Detta tycks mer eller mindre ske i början av varje säsong och inför varje större turnering. Lagom till man har lärt sig vad som gäller, ändras förutsättningarna igen.

I motsats till detta har baseball ändrat viktiga regler väldigt sällan. Den senaste genomgående förändringen som påverkar spelet i stort skedde 1908 (sac fly-regeln). Regeln om designerad slagman har tillkommit senare, men den påverkar bara American League, alltså inte ens hela major league. Detta ger ett stelare och konservativare spel, men samtidigt ett spel som är mer robust. Där reglerna är klara och där man vet vad som gäller.

3. Reglerna är redan bra
Anledningen till att basebollens regler kan vara så pass konstanta är att de varit riktigt bra, väldigt länge. Det finns en förvånansvärd jämnvikt i mått och steg.

Jänkare gillar sina sporter nästan löjligt mycket. Okej då, löjligt mycket. När det gäller favoritsporten kan även den mest uppblåsta sportfåne visa upp riktigt nördiga tendenser, oavsett hur ofta man gör kalsongtricket på glasögonormarna i skolan. Men alla amerikaner är inte jocks. Resultatet är att det gjorts noggranna experiment och analyser över basebollens fysik. Och där visar det sig, bland annat att diamanten (spelplanen) är närmast optimal med avseende till spelets förutsättningar. Med tanke på bollens hastighet är avståndet mellan kastare och slagman väldigt väl avvägt. Om man ser till hur lång tid det tar för ögat och hjärnan att klicka och få en rutinerad utespelare att uppfatta vart bollen är på väg är utelagets område ganska lagom stort. Och med tanke på hur lång tid det tar att släppa ett bollträ och springa en viss distans är mellanrummet mellan baserna väldigt bra.

Skulle man förändra någon av dessa faktorer, ens med någon meter åt endera hållet, skulle det troligtvis ändra förutsättningarna för spelet i grunden.

Det finns en hel del vidskeplighet och tro på mystik inom basebollen - vilket för övrigt är en av de saker som stör mig mest inom basebollen som kultur - och en av de vanligaste pseudo-religiösa uppfattningarna (som man kan se även bland riktigt bildade fans och experter) är att basebollen redan var perfekt utformad från början. Detta är naturligtvis inte sant. Anledningen till att spelet blivit så väl anpassat till sina förutsättningar är att det spelades organiserat av väldigt, väldigt många människor på olika håll i USA och mellan-Amerika att en bra standard hade utformats genom trial and error redan när reglerna för första gången skrevs ned första gången.

Men det säger en hel del att baseball fungerar bra som det är, medan till exempel fotboll hela tiden förändras för att balansera saker som inte fungerar.

Och jag vet att Diamenten inte är perfekt. Jag vet att förutsättningarna av fysiska skäl är annorlunda i Denver mot vad den är i städer på havsnivå. Jag säger att Diamanten är bra. Inte att den är felfri.

4. Poängen tas inte direkt med bollen
I alla andra bollsporter jag känner till är det bollens direkta position som ger poäng. I baseball är bollen indirekt poängdrivande. Poäng tas inte med bollen. Den direkta effekten är att många andra spännande skeenden på planen har minst lika stor betydelse som vart bollen landar eller vem som för tillfället råkar hålla i den. Kommer löparen hinna fram? Kommer någon att bränna ut honom. Och så vidare. Det finns fler faktorer att hålla reda på än bollens position.

2 kommentarer:

  1. Hej Mathias!
    Jag är uppvuxen i Sverige, men till amerikanska föräldrar. Varje sommar var vi hemma hos morfar i Trenton, NJ och han tog mig och min bror till Phillies matcher i närliggande Philadelphia. Sen dess har jag inte brytt mig om någon annan sport, och ej heller något annat lag.
    Det är något magisk över baseboll.
    Vill du ha en djupdykning in i dess mytologi, måste du ladda ner och kolla Ken Burns dokumentär i 9 delar (9 innings) om basebollens historia, från dess första anor på 1840-talet genom dess största legender och mest oförglömliga händelser. Det är en helt ljuvlig meditation över vad som gör baseboll till något alldeles extra.
    Allt gott,
    Benjamin

    SvaraRadera
  2. Benjamin, jag tittar faktiskt igenom den just nu! Sedan jag snöade in på jazz för några år sedan har jag redan erfarenhet av just Burns, han gjorde en GRYM dokumentär om jazzens historia i precis samma stil. Har du inte sett den skulle du nog direkt identifiera att den var gjord av Burns.

    Jag har fastnat litet för Tigs, eftersom jag har bekanta i Detroit. De hotade att skicka SEALs på mig om jag vågade tycka om något annat lag. Vad jag förstått brukar inte rivaliteter i baseball bli lika ruskiga som de i vår svenska fotboll (jag har jobbat på tillräckligt många tvillingderbyn för att inse vad folk känner där), men det kanske är tur att du inte föll för White Sox eller jag för Mets. ;)

    Jag måste erkänna att jag inte är någon direkt sportfantast, jag gillar fotboll, jag gillar baseball och jag förstår hockey. Men det är för att jag gillar spelen i sig, inte för att jag gillar sport i allmänhet.

    SvaraRadera